Många barn dricker välling när de är små, i nappflaska. Och använder napp.
Det gjorde inte jag.
Jag drack varm mjölk, och totalvägrade napp. Usch.
Varm mjölk dricker jag fortfarande då och då. Idag är då.
Bredvid mig i mitt annars så sterila rum (det är fortfarande tomt, typ) står en tom mugg med granar på.
Det är mys.
(underbara 2 dagar, men det får bli senare)
I Svenska A den här perioden har vi fått i uppdrag att skriva ett bidrag på 'slutet av historien'. Jag valde att fortsätta på Jonas Hassen Khemiris bidrag (klicka på bidrag för att läsa).
Tänkte publicera den här, om det går för sig.
Varsågoda:
All musik är varandra olika. Men en sak har varje låt och text gemensamt, de hör ihop. Sällan kan du höra en låt med tre stycken, där det andra stycket är som inklippt från en annan låt. Eller en text om kärlek som helt plötsligt börjar handla om bilar. Att göra så skulle vara som att aldrig avsluta en historia eller hoppa över början på en film. Men, för att vara en kreatör (och det vet vi alla att de som hittar på musiken är) måste man få gå sina egna vägar. För det sista stycket är inte alls som de fem senaste. Det har en helt annan tonart, en tonart som inte liknar någon annan. En tonart som på intet sätt kan beskrivas.
När du öppnar dörren (din nyfikenhet har aldrig gått att stilla förr, så varför skulle den det nu?) ser du henne. Hon som du i dina tankar kallade enstöring, seriemördare och pianomannen. Hon som du sen föreställde som tant eller gammal dam, äldre kvinna om du hellre känner för det (men vi vet ju att alla födda före 1949 med säkerhet kan kallas för fossiler eller forntidsfynd). Du känner dig dum, nästintill utskämd, eftersom tjejen framför dig inte passar på någon av de beskrivningar du föreställt dig. Varför är det alltid så, att de aldrig ser ut som vi förväntar oss?
Hon pratar lätt och ledigt med yviga gester som får hennes långa, på gränsen till svarta, hår att slita sig ur flätan hon har hängandes i nacken. Hon ber inte om ursäkt för någonting, det gör hon aldrig. Det gör ingenting, för du har redan glömt vad hon skulle ha bett om ursäkt för. Det är inte håret du fastnar för, och inte de varma gröna ögonen eller fräknarna som dyker upp i hennes ansikte så fort sommaren närmar sig. Nej, det är sättet hon pratar på, hur hon får dig att skratta när hon skrattar och hur rummet hon befinner sig i känns lite ljusare och mycket gladare.
Jennie.
De flesta låtar och musikstycken som tar slut (och de gör de alla, förr eller senare) avslutas oftast med vad din musiklärare skulle ha kallat för en ”fade out”. Det är när musiken långsamt tonar ut, för att sedan inte höras alls. Den här låten har redan visat sig vara rebellisk, så varför inte fortsätta? Det här musikstycket avslutas snabbt och abrupt. Utan föraning och utan avslutande mening. För lika snabbt som hon stampade in i ditt liv, lika snabbt tar hon ett kliv ur det.
Det var med henne som med musiken hon spelade, en hastig början och ett oväntat slut.
Jennie var musiken som får en att ta nästa steg i livet, eller att försöka lösa sina problem ytterligare en gång. Så sätt på radion, mp3-spelaren, iPoden, cd-spelaren eller bilradion och lyssna på ljuden som strömmar ur högtalarna eller hörlurarna. För det kommer en dag när de, precis som Jennie, inte finns där för att lysa upp det rum i livet som du befinner dig i. Precis som du kan se på låtens text på olika sätt så har även den här låten en annan sida, ett annat perspektiv. Det var inte Jennie som var musiken, utan det var du som var musiken. Jennie, hon var bara ett stycke ur livets låt.
Igår pluggade jag järnet inför mitt biologiprov, utom när jag pratade kärleksproblem med kusinen, hennes alltså.
Den här dagen går i samma ton som vädret.
Jag kom till skolan, sen kom jag inte in. Jag och några andra elever stod utanför skolan tills en lärare släppte in oss. Väl inne märker vi att larmet går, vilket gör att vi inte kunde ta oss till klassrummet. Så vi satt där, med tjutande larm, i typ 40 minuter. Sen sa dom att vi fick gå hem.
Jag, som skulle göra biologiprovet fick panik. När skulle jag göra det då? -Onsdag, sa Anders
Men jag kan ju inte då! Jag ska vara funktionär! - Det är bara till och välja.
Sara bröt ihop, hela min planering sprack. Tårarna sprutade.
Saras ph kommer till undsättning, pratar med Anders, som byter personlighet och blir jättesnäll. Sara får göra provet nu. Sara klarade provet. Plus att Saras ph berättar att han rättat hennes svenskaprov, och att han tyckte det var superbra.
Sara mår lite bättre nu.
Det gick bra idag. Jag är glad. Känns skönt att vara tillbaka på mina gamla tider. Jag känner mig duktig.
Nu har jag pluggat spanska också. Jag känner mig duktigare.
(Jag har blivit retat och slagits också, men det pratar vi inte om.)
Min syster går snart ut gymnasiet, om någon vecka eller så. Men det här året har hon gått Fotokunskap som tillvalsämne, vilket gör att hon för tillfället har en systemkamera hemma. Den är stor, klumpig, inte särskilt vacker, men åh, så underbar!
Jag har höga cravings för en systemkamera, en EOS 400D typ. Den är dyr. Plus att jag som älskar närbilder måste ha ett speciellt objektiv till, vilket kostar extra. Om jag får extrajobb på Gina Tricot i höst så kanske, kanske. Hoppas. Eller är det vad mina tior ska gå till när jag fyllt flaskan? Kanske det kanske. Tills dess vädjar jag till er där ute, ge mig en! Snälla? Drömma kan man alltid.
Det är inte långt kvar nu. Jag ska klara det, det bara måste gå.
Det måste. Annars faller jag i små, små bitar och ni måste limma ihop mig.
Det måste gå.
Berätta vad du vill säga, säg det och säg vad du sagt. Så ska man hålla ett tal.
Tack för hjälpen hurru.
Jag hatar att prata inför publik, diskutera kan jag om jag anstränger mig.
Men att stå där, titta ut på alla dom som väntar på att höra vad jag har att säga, medveten om att det absolut inte är någonting värt att slösa sin dyrbara tid på. Det finns nästan ingenting värre.
Men ändå ska jag göra det. Inom två veckor ska några få utvalda få se Sara stå där, darra lite lätt på handen, så nervös och rädd att hon bara vill lägga sig ner och dö. Hon ska hålla ett tal. Inte så farligt kanske ni tycker.
Men för mig är det som att slänga sig ut från ett flygplan utan fallskärm,
Och hoppas att man landar mjukt
Den här dagen började bra. Inte. Jag fick reda på att jag måste komplettera mitt gigantiska biologiprov. Jag insåg då hur mycket jag har kvar som måste göras. Efter att ha blivit utfrågad av min ph om jag skulle hinna med allt orkade jag inte. Jag gick in och grät på toaletten. Resten av dagen har gått i samma anda. Jag vetefan hur jag ska orka och klara av det. Jag måste sänka betygsmålen. Det gör ont, för jag vet att med tillräckligt mycket tid skulle jag kunna få de betyg jag satsat på.
Bajs.
Idag har jag hunnit med en del.
Jag sov till tjugo i elva, gick upp, åt värsta frukosten och läste DN.
Sen bestämde jag mig för att rensa på mitt rum. Det var dags för vårstädningen. Jag vräkte ut innehållet i alla lådor och hyllor och la i en hög på golvet, sen gick jag därifrån och hoppades på att det skulle försvinna.
Haha, nej då. Sen gick jag ned med all smutstvätt och tog bort sängkläderna. Efter det dammade jag av alla ytor och after that var det dags för att rensa. Jag slängde fyra kassar med skit. Efter att allt var på plats igen så satte jag igång med garderoben, halva innehållet försvann. Mycket tog syrran, en del ska mamma ha, och en del skänker vi till bättre behövande.
Sen oljade jag och resten av familjen trappan. Eftersom jag varit så duktig bestämde jag mig för att ta ett bad, och nu har jag precis gjort klart sommarens planering, i excel. Duktigt värre sara.
Nu bråkas det igen här hemma, vilket betyder, att mamma är hemma. Hela familjen har möte, jag väljer att inte delta. Av förklarliga skäl. Jag vill inte bråka. Det är tydligen jätteäckligt överallt, allt är fel och alla missköter sig, hela tiden. Är vi så hemska människor? Ja, kanske.
