Att drömma

Vissa saker gör mig arg. Notera saker, inte personer. Som när jag gick in på Silverfiskens blogg och upptäckte länken till Skugges krönika.

Jag är en riktig drömmare. Jag drömmer om vad jag ska köpa (det är sällan jag köper det jag drömmer om), vad jag ska göra när jag blir vuxen, vad jag ska ägna mitt liv åt, hur mitt liv skulle sett ut om jag fått bestämma allt. Jag skulle vilja fotografera, simma på heltid, bli inredningsarkitekt, eller varför inte starta ett eget företag, vad tycker du Linda Skugge?
Nej, man ska inte vara bitter.

Men, går jag på en idrottslinje? Har jag valt mediainriktning på gymnasiet? Skiter jag i skolan? Har jag ens valt specialidrott som tillvalsämne?
Nej.

Jag går natur/natur på en relativt pluggkrävande skola och spenderar största delen av vardagen till att träna eller plugga (åtminstone stressa mig inför allt plugg).
Varför?
Jo, för att hur gärna jag än vill bli fotograf, krönikör, författare etc. så vet jag att jag måste ha en grund att stå på. För om jag inte kan göra något av det där, så vet jag att jag kanske kan göra något annat. Om jag så är 34 eller 21 så kan jag gå på ett universitet, skola om mig, satsa på något nytt. Jag tänker göra både och. Det är bara jag som sätter mina gränser.
Eller?
Vilka är det egentligen som fått mig att tänka på att det jag vill göra kanske inte fungerar? Jo, det är alla pessimister som Linda Skugge i hennes krönika.

Snälla, du behöver inte slänga verkligheten i ansiktet på oss, vi förstår, men väljer att inte se ett tag till.

Och som det står på min träningsdagbok "Det är alltid för tidigt för att ge upp".

Jag drömmer ett tag till.